Tidningar 1943
- Ryssarna ha återerövrat Kursk – Arbetaren 43-02-09
- Nazisternas utrotning av judarna i Baltikum – Norrskensflamman 43-05-22
- 19 000 judar deporterade från Sofia – Norrskensflamman 43-06-12
- Närmare 60 fångna norrmän har dött i Tyskland i år – Arbetar Tidningen 43-06-15
- Polska barn säljes för 40 mark stycket – Norrskensflamman 43-07-14
- De allierade på snabb frammarsch österut längs Siciliens nordkust – Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 43-07-24
- Franska kvinnor i koncentrationsläger – Dagens Nyheter 43-08-20
- 1 600 judar på deportationsbåt – Dagens Nyheter 43-10-03
- Det tyska massmördandet av Warszawajudarna – Arbetaren 43-10-26
- Över 100 koncentrationsläger i Polen – Provinstidningen Dalsland 43-10-27
Ryssarna ha återerövrat Kursk
Arbetaren 43-02-09
Charkov och Bjelgorod väntas falla inom kort.
Moskva, måndag. TT från Reuter.
I en rysk specialkommuniké på måndagskvällen meddelas:
Våra trupper under befäl av generalmajor Tsjernichovskij ha efter en våldsam offensiv den 7 februari tagit staden Kursk. Erövringen av staden understöddes genom överflygningsoperationer av andra ryska styrkor. Ett stort byte har tagits. Nordöst om Bjelgorod ha våra trupper efter häftiga strider erövrat staden Korocha.
London, måndag. TT.
Reuters specialkorrespondent i Moskva, Harold King, telegraferar:
En kvarts miljon tyskar löpa risk att bli inringade och tillintetgjorda i Donetsbågen under de häftiga strider som nu kommit i gång där. Kampen om Rostov, som de ryska styrkorna närma sig söderifrån i långsamt tempo, har ställts i skuggan av denna nya och väldiga ryska operation.
Framskjutna ryska avdelningar befinna sig bortom industristaden Karmatorskaja och mindre än 175 kilometer norr om Mariupol vid Asovska sjön. En framstöt söderut skulle komma att beröra ett område på nära 50 000 kvadratkilometer med hela gruv- och industriområdet. De stora tyska motståndscentra Rostov, Vorosjilovgrad, Stalino, Taganrog och Mariupol ligga inom detta område.
Medan de ryska styrkorna rycka fram från Kramatorskaja, drives en annan rysk stötkil in i de tyska linjerna sydöst om Charkov i syfte att isolera denna stora bas och skydda flanken på de i söder framryckande ryssarna.
Charkov hotas av de ryska styrkor som stöta fram i västlig riktning och som nu befinna sig ett hundratal kilometer norr och söder om staden. Bjelgorod, som skyddar Charkov i norr, löper fara att falla inom kort, ty de ryska trupperna stå mindre än 30 kilometer från staden.
Med hela området söder om Rostov i sina händer kunna ryssarna bestämma tidpunkten för stadens fall. Det förefaller emellertid som om tyskarna ha för avsikt att söka hålla Rostov. De senaste rapporterna meddela att kraftiga tyska motanfall i syfte att återta förlorade ställningar fullständigt misslyckats.
Berlin: Ryska anfall avvisade.
Berlin, måndag. TT från DNB.
Internationales Informationsbüro meddelar om läget på östfronten bland annat:
I västra Kaukasus likvideras efter hand ryssarnas misslyckade landstigningsförsök i de tyska och rumänska truppernas rygg. I Abinavsnittet avvisades åter svagare ryska krafter i till avsevärd motanfall, vilka ledde terrängvinst.
Mellan Don och Donets anföllo ryssarna med starka förband för att söka få fot på flodens västra strand. Tyska motanfall kastade de över isen framträngande ryssarna långt bortom deras utgångsställningar. Fienden led svåra förluster i den tyska kulsprute-elden.
På ett i norr angränsande avsnitt revs ett ryskt skytteregemente nästan fullständigt upp. Vid mellersta Donets försökte ryssarna förgäves att genom massinsats av stridsvagnar bli herrar över de starkt utbyggda tyska stödjepunkterna. I Oskolavsnittet anföllo ryssarna med till antalet överlägsna krafter säkringsringen framför de tyska stödjepunkterna.
Även här avvisades ryssarna, på sina håll i motanfall. På avsnittets vänstra flygel slog sig en tysk styrkegrupp, som hade varit avskuren från sina förbindelser, under fyra dagars hårda strider igenom till sitt förband med alla vapen och sårade samt många fångar.
I en våldsam snöstorm försökte ryssarna med starkt pansarstöd trycka in en framskjuten frontdel på mellersta avsnittet. Tyskarna hade emellertid räknat med detta överrumplingsförsök och angriparna tillfogades svåra förluster.
Nytt handelsavtal träffat med Tyskland
Ett försök på båda sidor att stabilisera priserna.
Efter överläggningar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna har överenskommelse numera träffats angående priserna i varuutbytet med Tyskland under 1943, meddelar utrikesdepartementet.
Det i december träffade huvudavtalet rörande den svensk-tyska handeln under innevarande år innehåller i likhet med tidigare svensk-tyska handelsavtal under kriget bestämmelser angående priserna för å ena sidan svensk järnmalm och å den andra kol och koks samt handelsjärn från Tyskland.
Detta prisarrangemang, vilket redan är ur kraft och icke beröres av den nu träffade överenskommelsen, är konstruerat såsom en “prisvåg”, i vilken värdet av den prisbundna kvantiteten å ena sidan överensstämmer med värdet av den prisbundna kvantiteten å den andra. Vid förhandlingarna under hösten 1942 uttalades från svensk sida önskemål om prisavtal även beträffande andra varor än järnmalm, kol och koks samt handelsjärn, varvid förutsattes, att ett sådant kompletterande prisavtal icke skulle få karaktären av en prisvåg utan i stället åsyfta genomförandet av prisstopp på bredast möjliga basis.
Sedan man på tysk sida förklarat sig villig att lämna sin medverkan härtill, inleddes i mitten av januari förhandlingar i ämnet. På båda sidor ägnades därvid uppmärksamhet åt den utveckling, som priserna i det svensk-tyska handelsutbytet undergått sedan krigsutbrottet.
En å svensk sida företagen ingående statistisk utredning har givit till resultat, att de tyska fobpriserna vid export till Sverige under tiden augusti 1939 till december 1942 undergått en något större höjning än de svenska fobpriserna vid export till Tyskland.
På tysk sida har man på grundval av ett omfattande statistiskt material velat påvisa, att de svenska prishöjningarna varit större än de tyska, i varje fall beträffande de hittills avtalsmässigt obundna varorna. Dessa meningsskiljaktigheter äro i avsevärd utsträckning att förklara genom svårigheterna att anskaffa fullt jämförbart statistiskt material, detta särskilt emedan priserna på flera av de viktigaste varorna undergingo betydande fluktuationer under året före krigsutbrottet.
Av både den svenska och den tyska utredningen framgår emellertid, att prisutvecklingen i den svensk-tyska handeln karakteriserats av relativt stor återhållsamhet, nämligen om jämförelse sker med den prisutveckling, som ägt rum inom andra delar av Europa under kriget
Regeringskommissionerna ha i den nu träffade överenskommelsen bekräftat sin vilja att för framtiden i gemensamt intresse fullfölja en stabiliserande prispolitik. Överenskommelsen, som inklusive tidigare träffade prisbindningar för järnmalm, kol och koks samt handelsjärn berör den alldeles övervägande delen av det svensk-tyska varuutbytet (varor, vilka år 1942 representerade en procentuell andel av cirka 90 procent av den totala varuomsättningen), utgår sålunda från grundsatsen om bibehållande för den svenska exporten till Tyskland respektive den tyska exporten till Sverige under år 1943 av de priser, som gällde den 31 oktober 1942.
I enlighet härmed ha på den svenska exportsidan priserna fastställts till beträffande konstsilkemassa 500 kr. per ton, sulfatmassa 290 kr. per ton, spinnpapper 630 kr. per ton; likaledes ha priserna för cellulosaindustrins biprodukter, järn och stål samt separatorer fixerats vid nivån vid utgången av oktober 1942.
För rundvirke, sågade trävaror, kullager med mera ha vissa förhöjningar över denna nivå medgivits. För den tyska exporten till Sverige ha priserna likaledes fastställts till nivån den 31 oktober 1942 med undantag dock för vissa förhöjningar inom särskilt följande huvudområden, nämligen lätta kemikalier, textilfärdigvaror, maskiner samt optiskt material.
Dessa förhöjningar, vilkas närmare avvägning på olika artiklar förutsätter prövning inom respektive tyska kontrollmyndigheter av inträdda kostnadsstegringar med mera, komma att hålla sig inom samma kostnadsram som förhöjningarna på den svenska exportsidan. Den svenska parten har vid avslutandet av överenskommelsen gjort förbehåll för revision av de svenska priserna efter ingången av andra halvåret 1943, därest mera väsentliga stegringar av produktionskostnaderna skulle ha inträtt under första halvåret.
Den tyska parten har, under framhållande av att sådana förbehåll egentligen strida mot den från svensk sida lanserade prisstoppsidén, förklarat sig icke vilja göra annat förbehåll än beträffande rätten att revidera de tyska priserna, därest man på svensk sida icke kan hålla den nu överenskomna prisnivån.
Tillbaka till innehållsförteckningen
Nazisternas utrotning av judarna i Baltikum
Norrskensflamman 43-05-22
”NU” publicerar fakta om nazisternas metoder som ej tidigare fått tryckas.
Det omfattande material, som den svenska pressen erhållit om de tyska grymheterna i ockuperade länder, har hittills icke fått publiceras i Sverige. Ny Dag arkiverar massor av sådant material, som icke kunnat tryckas utan beslag.
En viss lättnad synes dock ha inträtt, eftersom tidningen NU utan beslag kunnat publicera en ingående skildring av ”judeutrotningen i Baltikum”. Samtidigt har denna Bonniertidning fallit för det nazistiska propagandaministeriets värsta rövarhistoria, den om Katyngraven. Även om tidningen tycker det är underligt att Svenska Dagbladet låtit den finske nazisten Tigerstedt producera sig i spalterna, genomskådar den inte den fullständiga sanningslösheten i Goebbels legend.
Däremot meddelar tidningen följande om judeförföljelserna i Baltikum, som vi återger ordagrant efter NU, då artikeln i denna form redan stått sig för justitieministeriets granskning. Skildringen gäller enbart Riga. Mellanrubrikerna är våra.
”Lik och likrester mot den vita snön”.
Redan omedelbart efter tyskarnas intåg i Riga den 1 juli 1941 började en fruktansvärd terror mot dess talrika judiska befolkning. Judestjärnan infördes genast och stadens judiska befolkning befalldes att de senast den 20 september 1941 skulle ha flyttat över till det ”ghetto”, som upprättats i den så kallade Moskva-förstaden.
Denna var redan före det nuvarande kriget känd som ett tillhåll för Rigas fattigaste befolkning. Där rådde oerhörd trångboddhet och ytterst dåliga hygieniska förhållanden. I dessa ruskiga slumkvarter, där tidigare 12 000 kor varit hopträngda, pressade man nu in inte mindre än omkring 30 000 judar.
Avsikten härmed kan näppeligen ha varit en annan än att deras antal skulle decimeras genom sjukdom, hunger och umbäranden! Ghettot omgavs med taggtrådsstängsel och bevakades av Gestapomän. Judarna, som erhöll ungefär hälften så stor livsmedelstilldelning som de lettiska invånarna, utkommenderades till tvångsarbete.
Bland annat sysselsattes de med uppröjningsarbeten i bostadskvarter, där man visste att ryssarna kvarlämnat sprängladdningar. Efter en tid uppdelades Rigas ghetto i två skilda avdelningar, en större och en mindre. I den senare överfördes alla arbetsdugliga män. Dessa skildes alltså från hustrur, barn och föräldrar.
Söndagen den 30 november 1941 ägde en fullständig massaker rum i ”stora ghettot”, överallt avtecknade lik och likrester mot gatornas vita snö vid sidan av sönderslitna kläder och förstörda husgeråd.
Maskingevärseld mot jude-kolonnerna.
Den 7 december 1941 blev en ny hemsökelsens dag för de inspärrade Rigajudarna. På eftermiddagen befalldes alla invånarna i det stora ghettot att ställa upp sig på gatorna i kolonner att borttransporteras.
Medan detta verkställdes ryckte tyska polistrupper in, som riktade maskingevärseld mot de olika judekolonnerna. Polispatruller undersökte samtidigt husen och kontrollede att inga judar hade gömt sig undan.
Vad som sedan försiggick på denna plats är alltför ohyggligt att här berätta. Kvinnor, barn och åldringar utsattes för de mest hårresande våldsdåd. Allt detta passerade inför de i ”lilla ghettot” inspärrade männens åsyn. Då dessa ville bryta sig ut för att ansluta till sina anförvanter, riktades kulorna mot dem.
De efter dessa händelser starkt decimerade judekolonnerna måste sedan stå kvar på gatorna i den kalla decembernatten. På måndagsmorgonen borttransporterades de till en okänd ort — ingen vet deras senare öden.
Massgraven vid Riga.
Judar, som lyckats gömma sig undan förföljarna och sedan blivit gripna, fördes i bilar till en skog utanför Riga. De avdelades i olika grupper på sex man och ställdes upp framför en öppnad grav. Två Gestapomän öppnade sedan eld mot dem med automatgevär. Gupp efter grupp föll de sedan ned i gravens djup.
Ett led i en systematisk utrotning.
Sådan är den förskräckliga verkligheten om tyskarnas behandling av den till över 300 000 uppgående judiska befolkningen i Baltikum. Hur många som nu är kvar i livet vet ingen. I den lilla staden Pernau inlämnade ett antal aktade estniska medborgare en petition till de inmarscherande tyska trupperna, i vilken de anhöll om att inga åtgärder skulle vidtagas mot 35 namngivna judiska stadsinvånare, vilka de garanterade vara lojala medborgare.
Svaret blev att just de 35 judarna först blev arkebuserade. Vad som nu återstår av Baltikums judar har pressats in de olika ”judereservaten” i Polen. Detta hemska elände möter de stamförvanter från de olika länder, som har drabbats av nyordningens hårda regim.
Gamla kvinnor och gubbar, som fördrivits ur Tysklands judiska ålderdomshem, judar från Tjeckoslovakien, Holland och nu senast från vårt norska broderland. Ännu har ingen tysk stått upp och dementerat påståendena att dessa deportationer är ett led i att utrota Europas judiska befolkning.
Det har påståtts att omkring 150 000 judar bragtes om livet i de besatta polsk-rysk-baltiska områdena i början av december 1941. Siffran kan inte verifieras, men även om den skulle visa sig överdriven, torde man näppeligen ha att emotse en tysk dementi.
Tillbaka till innehållsförteckningen
19 000 judar deporterade från Sofia.
Norrskensflamman 43-06-12
Judeförföljelserna i Bulgarien har nu nått så långt, att ungefär 19 000 judar förts bort från huvudstaden Sofia. I staden finns i huvudsak endast utländska judar kvar, för vilka de nya judebestämmelserna tills vidare inte gäller.
Tillbaka till innehållsförteckningen
Närmare 60 fångna norrmän har dött i Tyskland i år
Arbetartidningen 43-06-15
Allt tyder på organiserad ”dödshjälp” i koncentrationslägren.
De norska dödsbuden från de tyska fånglägren börjar bli för många, framhåller Nordens Frihet i en artikel. Enbart sedan årsskiftet har närmare sextio norrmän avlidit i koncentrationslägren, de flesta i det ökända lägret Oranienburg.
Så gott som samtliga av dessa har förts till Tyskland så sent som i år. Särskilt bland de fångar som lämnade Oslo med transporten den 15 februari är dödsfallen abnormt många.
Tidningen framhåller med all rätt den svenska opinionen har anledning att uppehålla sig vid dessa fruktansvärda förhållanden. Dödsfallen har blivit så talrika att man måste ifrågasätta huruvida det inte rör sig om organiserad “dödshjälp” från nazisternas sida gentemot de olyckliga offren i koncentrationslägren.
Det finns alltför många vittnesbörd om nazisternas skrupellöshet i det avseendet för att man inte skulle kunna tilltro dem något sådant. Man vet ju vad nazisterna för något år sedan gjorde med sinnessvaga och kroniskt sjuka – då vårdanstalterna behövdes för sårade soldater; man vet vad det är för slags ”hjälp” som ofta lämnas tyskarnas egna sårade på slagfälten, och man känner också till hur nazisterna tillgripit massavlivning i samband med epidemier.
Det finns anledning att instämma med Nordens Frihets fråga om inte de stora hjälporganisationerna äntligen kunde ägna en smula uppmärksamhet åt detta. Vad säger prins Carl och övriga förgrundsfigurer i Röda Korset?
Tillbaka till innehållsförteckningen
Polska barn säljes för 40 mark stycket
Norrskensflamman 43-07-14
SS-trupper dödade 5 000 judar i gatustrider i Warszawa.
Få ockuperade länders befolkning har genomgått så förfärliga lidanden som den polska. Med all kraft har tyskarna sökt hindra upplysningar att sippra ut om deras terrorvälde där, men helt har de inte lyckats.
En sammanfattning av de viktigaste händelserna i Polen under tiden 15 mars—15 maj 1943 har utsänts av polska legationen i Stockholm. Som synes omfattar och den endast 2 månader av tyskarnas nära fyra år långa herravälde i Polen.
De polska koncentrationslägren är överfulla nu som förr, heter det i redogörelsen, och nya offer strömmar dagligen in. Tyfus och dysenteri härjar i det beryktade koncentrationslägret Majdanek. Då lägret är fullkomligt avspärrat från yttervärlden har tillförseln av livsmedel och läkemedel omöjliggjorts och dödligheten är otroligt stor. Fångarnas ställning är förtvivlad.
I mars genomfördes massrepressalier i byarna Nowe Slupy och Ocieszyn, distriktet Kieloe. Som hämnd för att av Gestapo efterspanade personer gömts satte tyskarna eld på ett antal hus, ”inklusive kvinnor och barn”. Också från andra provinser inrapporteras sådana fall av massmord.
Tyskarna säljer polska barn på auktion!
I början av mars anlände en stor transport av polska barn i åldern 4 till 10 år från distriktet Zamosc till Pomorze (Pommern), vilka sedan såldes på järnvägsstationerna i Bydgoszcz, Chojnice, Tczew och Gdynia för 40 riksmark per styck. En del av barnen fördes till Garczyn vid Koscierszyna. I allmänhet tilldelas de tyska kolonister. Den polska befolkningen söker friköpa barnen för att rädda dem från ”germanisering” och förtyskning.
I Schlesien ägde nya masshäktningar rum i mars varvid 3 000 arbetare häktades. Vidare pågick för stora tvångsomflyttningar. I synnerhet har många gruvarbetare flyttats ut ur de överschlesiska gruvområdena.
Den fysiska utrotningen av de polska judarna.
Icke heller är det någon hemlig het att de tyska nazisterna målmedvetet och utan varje tillstymmelse till mänsklighet går in för en bokstavlig utrotning av de polska judarna. Om massakern i Warszawa heter det bland annat i legationens redogörelse:
Tyskarna började som bekant den 19 april likviderandet av de 35 000 judar, som ännu fanns kvar i Warszawas ghetto av de ursprungliga 400 000. Ovannämnda dato trängde tyska SS-avdelningar tillsammans med styrkor sammansatta av litauiska, lettiska och ukrainska quislingar in i ghettot, där de till sin överraskning mötte beväpnat motstånd från de förtvivlade invånarna.
Intill den 23 april lyckades judarna att med framgång försvara sig på de i förväg uppbyggda barrikaderna. Efter den 23 april fortsattes kampen på enskilda gator och hus. SS-trupperna satte in artilleri, lätta bombflygplan, maskingevär och eldkastare. Några kvarter sprängdes med minor.
Försvararna i ghettot förstörde alla där befintliga fabriker och verkstäder, vilka arbetade för den tyska krigsmakten och myndigheterna. Trots att all tillförsel av vatten, gas och elektrisk kraft avskurits och att hela kvarter stod i lågor, har ghettots försvarare tillbakavisat alla uppmaningar att kapitulera.
Under de första tre veckorna av fler SS-styrkornas anfall föll 2 000 judar i gatustrider, 3 000 fann döden i lågorna och 14 000 har deporterats till öster där de dödats. Den tappra kampen i Warszawas ghetto har väckt den största beundran bland stadens polska befolkning, och de det polska arbetarnas organisationer har i ett upprop givit offentligt erkännande åt de kämpande judarna.
Kampen mot den tyska terrorn tilltar i styrka.
Motståndslöst fogar sig inte polackerna i denna fruktansvärda terror. De underjordiska organisationerna arbetar energiskt. Dagligen avkunnas dödsdomar över tyska tjänstemän, Gestapoagenter och myndighetspersoner som utmärkt sig för särskild grymhet. Många av dessa dödsdomar har också gått i verkställighet. Bland andra har polischefen i generalguvernementet med livet fått plikta för massmorden, massdeportationerna och barnhandeln.
Tillbaka till innehållsförteckningen
De allierade på snabb frammarsch österut längs Siciliens nordkust
Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning 43-07-24
Roosevelt hoppas alltjämt kunna få Rom förklarat för öppen stad.
Kartan visar situationen på Sicilien omedelbart efter Palermos intagande torsdag kväll. Områdena norr om de tjocka linjerna markera det territorium, som alltjämt var axelmakternas händer. Pilarna ange de allierades anfallsriktningar.
De styrkor som efter Palermos erövring avskurits i västra delen av Sicilien uppskattas enligt ett Reuter-meddelande från Nordafrika till tre divisioner. Till största delen bestå de av italienare. Vid intagandet av Palermo satte de allierade in en tredubbel stöt mot staden, och infanteriet stöddes kraftigt av flyget och av betydande stridsvagnsförband.
En pansarspets gick från sydväst direkt på staden, medan en kolonn från söder och sydöst ryckte fram mot staden och en annan styrka kastades fram norr om de axeltrupper, som från Palermo retirerade mot Siciliens nordöst-hörn.
Det vill synas, som om axeln hade för avsikt att försöka hålla öns nordöstra udde så länge som möjligt. General Eisenhower förklarade nämligen på fredagen, att tyska fortsätta att anlända till garnisonerna på Sicilien.
Förbindelserna mellan Nordafrika och Sicilien äro nu mycket livliga, och tusentals flygplan trafikera ständigt routen. Algerradion meddelade på fredagskvällen, att de amerikanska styrkorna snabbt rycka fram österut längs Siciliens nordkust. Vidare rapporterades från Alger, att befälhavaren för flottbasen i Augusta amiral Leonardo tagits till fånga.
De amerikanska trupperna få beröm
General Alexander, som är näst högste befälhavare i Sicilienfälttåget, förklarade vid en mottagning i sitt högkvarter, att de amerikanska trupperna på Sicilien äro minst hundra gånger bättre nu än då de först anlände till Nordafrika. I dag, efter de strider de deltagit i, äro de amerikanska trupperna utmärkta. Det finns ingen jämförelse mellan amerikanarna på Sicilien och amerikanarna för sex månader sedan.
Rom viktigt militärt centrum
Roosevelt meddelade vid fredagens presskonferens, att de allierade sedan över ett år sökt få Rom förklarat för öppen stad. Han sade sig ännu icke ha uppgivit hoppet härom, men förklarade att “det varit italienarna och tyskarna som hittills motsatt sig stadens räddning”.
Syftet med anfallet mot Rom var att rädda på Sicilien stridande allierade soldaters liv, och det var icke fråga om någon repressalieåtgärd utan om en militär nödvändighet, sade presidenten. Rom har blivit ett mycket viktigt militärt centrum. Ammunition tillverkas där, och rangerbangårdarna och flyghamnarna äro vitala kommunikationsknutpunkter. Det är från denna punkt som trupper, kanoner och ammunition dirigeras söderut.
De allierade ha använt alla argument och alla vädjanden för att få Rom förklarat för öppen stad, men fascistregeringen ville icke göra detta. Roosevelt underströk, att när invasionen av Sicilien inleddes, måste han tänka på de brittiska och amerikanska trupperna, för vilka faran ökades genom dirigeringen av förråd söderut över Rom.
Ur denna synpunkt var anfallet mot Rom en stor framgång. Presidenten hade icke mottagit någon skrivelse från påven.
Stora inkallelser i Italien
Det italienska krigsministeriet har förordnat, att alla vapenföra män av årgångarna 1907–22 skola inkallas utan hänsyn till om de fått militär utbildning eller icke. Genom denna inkallelse träffas icke de som hittills ansetts oumbärliga i civil tjänst men däremot alla som varit befriade från krigstjänst av andra skäl.
Tillbaka till innehållsförteckningen
Franska kvinnor i koncentrationsläger
Dagens Nyheter 43-08-20
Privat till Dagens Nyheter. London, torsdag.
Från välunderrättade franska kretsar erfares att hundratals franska kvinnor deporterades till Tyskland i januari i år. Man visste intet om deras öde tills nu en man, som flytt från Oberschlesien kommit till London.
Bland de deporterade kvinnorna befann sig 26 änkor efter kända franska personligheter, vilka tidigare arkebuserats som gisslan, bland annat Madame Politzer, änka efter filosofen med samma namn, Madame Bauer, dotter till professor Langevin vid Collège de France, känd fysiker, änkan efter en annan professor, Héléne Solomon, samt änkan efter den kommunistiske senatorn Paul Vaillant-Couturier samt Madame Danielle Casanova, ordförande i föreningen ”Union des jeunes filles de France”.
Samtliga dessa kvinnor är internerade i koncentrationslägret i Auschwitz, 30 km från Katowice, där omkring 10 000 fångar av alla nationaliteter är internerade.
Tusentals belgier gömmer sig i skogen.
London, torsdag. TT från Reuter.
Meddelanden som ingått till
belgiska kretsar i London ger vid handen att många tusen belgier gömmer sig
undan i Ardennernas skogar för att undgå deportation till Tyskland. Omfattande
militära operationer har av tyskarna inletts mot dem. Sabotagehandlingar och
väpnade överfall ökar i antal i Belgien, heter det vidare.
Meddelanden som ingått till belgiska kretsar i London ger vid handen att många tusen belgier gömmer sig undan i Ardennernas skogar för att undgå deportation till Tyskland. Omfattande militära operationer har av tyskarna inletts mot dem. Sabotagehandlingar och väpnade överfall ökar i antal i Belgien, heter det vidare.
Tillbaka till innehållsförteckningen
1 600 judar på deportationsbåt
Dagens Nyheter 43-10-03
Gestapo och Fricorpsmän anställer pogrom i Köpenhamn. Sverige villigt ta emot alla de danska judarna.
Klockan 21 på fredagskvällen satte cirka tusen Gestapo- och Fricorpsmän i gång en razzia bland Köpenhamns judar, som hade till resultat att 1 600 fördes till ett fartyg i Köpenhamns hamn. Om fartyget avgått är icke alldeles klart, men det förefaller troligt att så skett.
Svenska regeringen gjorde på fredagen en diplomatisk framställning i Berlin, i vilken det framhölls att åtgärder mot de danska judarna skulle få allvarliga återverkningar i Sverige. Vidare erbjöd sig svenska regeringen ta emot samtliga danska judar i Sverige.
Enligt den tyska versionen har judarna på grund av sitt stöd åt terrorverksamheten “skilts från det offentliga livet”. Samtidigt har en frigivning av internerade danska soldater inletts. Utrikesdepartementets officiella meddelande om den svenska démarchen i Berlin lyder:
Sedan några dagar tillbaka har i Sverige förelegat uppgifter enligt vilka åtgärder vore under förberedelse mot judarna i Danmark av samma art som tidigare tillgripits i Norge och andra ockuperade länder. Enligt mottagna instruktioner har Sveriges minister i Berlin den 1 oktober för tyska vederbörande framhållit de allvarliga återverkningar som dessa åtgärder skulle framkalla i Sverige. Därjämte har ministern framfört ett erbjudande från svenska regeringen att i Sverige motta samtliga danska judar.
Ett liknande erbjudande som det nu i Berlin framförda gav den svenska regeringen vid judedeportationerna i Norge. Det lämnades då utan avseende.
Mest fattiga och obekanta judar tagna.
Aktionen inleddes på fredagskvällen av tyska soldater och danska nazister, som i små patruller drog genom staden och uppsökte judarna efter de namnlistor man fått tag i. Den danska polisen deltog inte i aktionen.
De tyska razziorna har långtifrån överallt givit positiva resultat, meddelar Dansk presstjänst. I stort sett tycks det endast vara de fattiga och mindre bekanta judarna tyskarna fått tag i, medan ett stort antal av de efterspanade inte fanns i sina bostäder när de tyska soldaterna trängde in.
En tysk soldat har sålunda berättat att han deltagit i 25 razzior, som alla var resultatlösa. Razziorna har emellertid varit omfattande. Även i det judiska ålderdomshemmet i Köpenhamn har tyskarna företagit arresteringar, och de har i själva verket tagit judar i alla åldrar, från barn på 2 månader till gamlingar på 90 år.
Det som skiljer den tyska aktionen den som företogs i till exempel Norge är dess plötslighet. Någon sammandragning av judarna till läger efter en tids förberedande åtgärder har sålunda icke förekommit.
I Studentföreningen skulle på lördagen en minnesfest ha hållits för Henrik Pontoppidan, men festen avlystes, och i stället läste Studentföreningens ordförande, professor Niels Nielsen, som själv varit internerad någon tid efter undantagstillståndet, en proklamation som Studentföreningens leding författat med anledning av de tyska åtgärderna mot judarna.
Proklamationen hade formulerats som en skarp protest och lydde:
“Det förhållandet att en grupp av våra landsmän skilts från alla offentliga ställningar har föranlett Studentföreningens styrelse såsom en ledande dansk kulturinstitution till att uttala sin skarpaste protest mot dessa handlingar, som står djup motsättning till danskt tänkesätt.”
I alla danska kyrkor kommer på söndagen ett herdabrev från de danska biskoparna att uppläsas, i vilket dessa uttalar sitt fördömande av de tyska åtgärderna mot de danska judarna.
Nobelpristagaren Niels Bohr flydde till Sverige.
Från Malmö meddelas att bland de danskar som nu tagit sig över till Sverige även befinner sig Nobelpristagaren Niels Bohr, den världsberömde atomfysikern.
Strömmen av danska flyktingar över sundet syns snarare ha till- än avtagit under de senaste nätterna. Flyktingarna kommer i land längs hela kusten. I Malmö har man för att kunna bereda flyktingarna husrum de första dagarna innan man hinner skaffa en sysselsättning på annat håll låtit iordningställa det för några år sedan nedlagda Velanderhemmet som mottagningsanstalt.
Tyska versionen: Judarna förgiftade atmosfären.
Köpenhamn, lördag. TT från Ritzaus Bureau.
Officiellt meddelas: Sedan judarna, som genom tyskfientliga agitationsverksamhet och sitt moraliska och materiella stöd åt terror- och sabotagehandlingar i väsentlig grad bidragit till att skärpa situationen i Danmark, efter från tysk sida vidtagna åtgärder skilts från det offentliga livet och hindrats från att fortsättningen förgifta atmosfären kommer, för att tillmötesgå de önskemål som hyses i vida kretsar av den danska befolkningen, under de närmaste dagarna frigivandet av de internerade danska soldaterna att påbörjas. Frigivningen skall äga rum i den mån de tekniska möjligheterna medger det.
Omkring 6 000 judar i Danmark.
Antalet ortodoxa judar i Danmark är omkring 6 000, meddelar Dansk presstjäntst. Överrabbin är Max Friediger, som tillsammans med sonen Arthur Friediger sitter internerad i Horserödlägret. Det förljudes att tyskarna för några dagar sedan lyckades få tag i mosaiska församlingens namnlistor och sannolikt har tyskarna använt sig av dessa vid aktionen.
Härtill kommer cirka 2 000 tyska judar, som invandrat till Danmark söder ifrån. Av de 6 000 danska judarna bor största delen i Köpenhamn, ute i landet finns några få familjer, allt som allt cirka 300 personer. Härtill kommer judarna utanför den mosaiska församlingen, de så kallade halvjudarna, vilkas antal blott kan anges på ett ungefär, cirka 2 000.
Tidigare har alla tyska försök att genomtvinga en judelagstiftning i Danmark varit förgäves, då kungen och regeringen intagit en direkt avvisande hållning. De nu inträffade förändringarna i läget har emellertid gjort frågan aktuell på allvar. Om tyskarna fört förhandlingar med danska kretsar är inte bekant, man vet bara att SS-chefen Kannstein lär ha varit motståndare till de nu företagna åtgärderna och sannolikt som följd härav fått dra sig tillbaka.
För att judar skulle kunna komma in i Danmark i mitten av 1600-talet fordrades särskilt lejdbrev från kungen. År 1657 fick portugisiska judar tillstånd att resa omkring i Danmark och driva handel, och sedan dröjde det icke många år förrän några judar började bosätta sig i Köpenhamn.
1684 erhöll även tyska och polska judar tillstånd att resa i landet, och ungefär samtidigt judar att slå sig ned i Fredericia, Nakskov och Ribe. I början av 1800-talet fanns i Köpenhamn blott ett 20-tal judar, men siffran steg sedan raskt. De fick också efter hand allt fler medborgerliga rättigheter sedan regeringen 1785 vidtagit vissa åtgärder för att förbättra deras levnadsvillkor.
Redan år 1798 hade det första blandade äktenskapet tillåtits. Judarnas rättsliga ställning fastställdes i en förordning den 29 mars 1814 då de erhöll full medborgarrätt och helt ställdes under landets lagar. Den litterära så kallade judefejden ägde rum 1813, och denna följdes år 1819 i såväl Köpenhamn som en del andra städer av pöbelupptåg som i viss mån liknade vad som tidigare förekommit i andra länder.
Genom grundlagsändring 1849 fick judarna i politiskt avseende samma rättigheter som övriga danskar. Bland de danska judar som gjort sig kända långt utöver landets gränser märkes främst författaren Georg Brandes, vetenskapsmannen Adolph Hannover, konsthistorikern och direktören för Konstindustrimuseet, Carl Julius Salomonsen, filologen Oscar Siesky och historikern Julius Albert Fridericia.
Tillbaka till innehållsförteckningen
Det tyska massmördandet av Warszawajudarna
Arbetaren 43-10-26
Tyskarna samlade som bekant judar från Europas olika hörn och stuvade dem samman i ghetton i Polen. Särskilt är Warszawaghettot beryktat och dess “likvidering” är en av de ruskigaste grymheter historien har att uppvisa.
En dag uppsattes en kungörelse att hela den judiska befolkningen i Warszawa skulle förflyttas till de ockuperade västtyska områdena, Judarna manades att medtaga guld och smycken, alla slags värdepapper samt pengar. Samtidigt krävde tyskarna, att de judiska kommunalråden skulle vara behjälpliga med att dag efter dag utleverera några tusen till tyskarna för flyttning.
Ordföranden i det judiska kommunalrådet dr Czerniakow, vägrade att på detta sätt bli ett redskap i tyskarnas händer och tog där för sitt eget och sin familjs liv. Utom tyska SS-avdelningar deltogo i Warszawaghettots likvidering även särskilt för detta ändamål dittransporterade avdelningar utvalda banditer från olika delar av Baltikum samt ukrainsk milis som hade stora erfarenheter från tidigare massmord och pogromer i Litauen och östra Lillpolen.
Ur dessa avdelningar uppställdes posteringar med femtio stegs mellanrum på bägge sidor om ghettomuren i hela dess längd. Dessa posteringar hade order att skjuta på varje jude som visade sig vid muren, samt på varje polack, som försökte närma sig eller klättra över den. All kontakt med yttervärlden avbröts, alla passersedlar blevo indragna.
Underrättelser från det helvete, som ghettot blev under de närmast följande veckorna, erhöllos endast tack vare fåtaliga flyktingar.
Deras berättelser voro ohyggliga. Vid sidan av de dagliga massmorden infångades varje dag genom razzior det fastställda antalet människor och fördes till ett uppsamlingsställe beläget vid ett sidospår. Efter några dagar hade på så sätt omkring 10 000 judar hopsamlats Dessa lastades i täckta 15-tons godsvagnar. I varje vagn inföstes så många, som i stående ställning kunde pressas samman där. Vagnarna förseglades.
Transporterna med fångarna, från vilka dag och natt hördes förtvivlade skrik, hjärtskärande jämmer och höga rop med bön om vatten, fördröjdes ofta en hel dag eller ett helt dygn vid avfärden och ofta lika länge på sidospåren vid järnvägslinjen Warszawa-Malkinia. Till råga på allt var golvet i vagnarna bestrött med ett tumstjockt lager av klorkalk för “desinfektion”. I förening med urin och svett utsände klorkalken en kvävande lukt som fyllde de fullpackade vagnarna.
När denna ohyggliga transport nått sin bestämmelseort och vagnarna öppnades, framdrogos dussintals lik. Alla tågen voro destinerade till stationen Treblinka bortom Malkinia. De deporterades vidare öden voro till en början okända, de omgåvos av tyskarna med en ogenomtränglig slöja. Det visade sig dock i längden omöjligt att mörda människor i hundratusental utan att några detaljer härom nådde yttervärlden.
Tyskarna kunde inte heller förhindra sporadiska, ehuru ytterst sällsynta fall av rymning. Bäst lyckades detta för de judar som ukrainarna använde till medhjälpare. Dessa judar brukade i regel avlivas efter några dagar och ersättas av friska krafter. I vetskapen om den lott som väntade dem, voro några av dem beredda att ta vilken risk som helst för att undslippa.
Dessa människors berättelser ha varit fullkomligt överensstämmande. Liksom i Chelmno skildes efter ankomsten till Treblinka männen från kvinnorna och spärrades in i hermetiskt tillslutna ”bad”, där i stället för vatten het ånga utströmmade. Hundratusentals offer dödades med ånga, inte med gas, som man till en början trodde.
I Treblinka rådde bland den där sysselsatta personalen, som var sammansatt av SS-män samt ur transporterna utvalda judar, en systematiskt genomförd arbetsfördelning. En särskild grupp till exempel ombesörjde bortbärandet och nedgrävandet av liken, en annan genomsökte kläderna och tillvaratog pengar och dyrbarheter.
Hela tåg, lastade med kläder, lämnade gång på gång Malkinia och sändes till fabriker för bearbetning som avfall. Det är betecknande, att hela den tyska personalen i Treblinka hade antagna namn. Bödlarnas riktiga namn skulle vara okända.
Vid likvideringen av ghettona började tyskarna med fängelser, lasarett och fattighus. Svårt sjuka och paralytiker dödades på stället. Läkare och personal på det judiska lasarettet för lungsjuka i Orwock försökte in i det sista bespara de sjuka onödiga lidanden. De buro själva ned dem till avrättningsplatsen och togo därefter sitt eget liv.
Warszawaghettot utgjorde nu en fasansfull anblick med sina väldiga människoskaror, som irrade omkring. Jagade av den oundvikliga dödens skräcksyner, febrilt sökande efter något gömställe fyllda av panik, förtvivlan och ångest.
In i det sista sökte var och en att rädda sig och sina närmaste eller åtminstone att i det längsta uppskjuta stunden för tillfångatagandet och bortforslandet. Däremot märktes inga försök till aktivt motstånd. Blott brandvakten kallades många gånger om dagen till ghettot, ty det hände ofta att invånarna i ett hus vid åsynen av de annalkande bödlarna satte eld på huset, vartill förberedelser vidtagits redan tidigare.
Höjden av tysk bestialitet var en kungörelse, uppsatt på ghettots murar, där föräldrarna befalldes att vid uppsamlingsställena avlämna små barn med undantag av ett, som de själva kunde utvälja. Detta påbud överträffade i sin ohygglighet allt, som hittills förekommit, ty det ställde föräldrarna inför ett val, som skulle ge dem möjlighet att få behålla åtminstone ett barn.
Att det fruktansvärda valet gjordes förgäves och att även denna förhoppning gäckades behöver knappast sägas. Det är ovisst hur många föräldrar, som beslöto sig för detta steg, men det är ett faktum, att tyskarna från denna dag började utrota barnen.
Warszawaghettots likvidering varade omkring en månad. Då funnos endast omkring 40 000 judar kvar av 400 000. Det var huvudsakligen kvinnor och män, som voro kvalificerade hantverkare, vilka av tyskarna användes i fabriker och företag, som arbetade för arméns räkning.
De blevo inhysta i några tiotal hus i ghettot. Var och en erhöll ett “livsnummer”, det vill säga ett ordningsnummer, som skulle bäras fastsytt på ryggen och gav bäraren rätten att få vara vid liv.
En del hade lyckats gömma sig i ghettot eller utanför och på så sätt undgått döden. Deras antal tycks trots allt ha varit ganska stort både i Warszawas ghetto och i provinsstäderna, eftersom tyskar snart utfärdade ett påbud, där alla polacker, som gömde judar, vilka rymt ur ghettona, hotades med döden. Trots denna hotelse och den både på landet och i städerna ofta ovänliga inställningen mot judarna erbjödos de ibland husrum och mat.
I Warszawa funno tyskarna två judinnor hos en polsk kvinna på Pulavskigatan. De släpade ut alla tre ur huset och sköto dem vid ett av husen mellan Szusta- och Madalinskigatorna.
Rymlingarna jagades utan förbarmande och nedskötos på ort och ställe, om de anträffades. Så brukade till exempel tyskarna i Skarzysko Kamienne föra alla infångade judar eller judinnor till en liten tomt mitt i staden, där de grävdes ner i jorden, i allas åsyn.
På landsvägen brukade passerande tyskar, militärer och civila, stanna sina bilar vid åsynen av kringirrande judiska flyktingbarn, skjuta dem och lämna liken i diket, varefter de i lugn och ro fortsatte sin avbrutna färd.
På vintern förra året kom en täckt polisbil till Czernikowsjön utanför Warszawa. Några judiska barn i åldern 8–15 år släpades ut ur bilen och stoppades i tur och ordning i en vak. De små försvarade sig inte, skreko inte — de voro fullständigt apatiska. Däremot fingo några av åskådarna ett nervsammanbrott.
De omkring 40 000 judiska arbetare, som sommaren 1942 funnos kvar i Warszawa, skulle inte bli lämnade i fred länge trots sina “livsnummer”. Så småningom började tyskarna bortföra även dem. Det hette visserligen, att de endast skulle föras till arbetsläger i andra delar av landet, men det var ingen, som inte visste, att detta var en lögn och att målet för resan var avrättningsplatsen i Treblinka.
Hoppet att ett under skulle rädda dem, fanns inte längre. Det märktes inte ett tecken på att några krafter i världen satts i rörelse för att befria dem. I denna stund av djupaste hopplöshet föddes hos de dödsdömda judarna en våg av desperat heroism. De beslöto att inte låta föra sig till avrättningsplatsen som boskap, utan att de ville dö i strid.
Från den polska underjordiska rörelsen hade en del vapen insmugglats i ghettot, barrikader uppfördes i hast, och när tyskarna den 20 april 1943 kommo för att hämta sina offer, möttes de av väpnat motstånd. Tyskarna besvarade elden och skaffade omedelbart dit tunga vapen. I tio dagar varade den ojämna kampen, varefter tyskarna körde in i ghettot med pansarvagnar och judarnas hjältemodiga motstånd var slut.
Därpå bombades ghettot från luften och stod sedan i brand i två veckor. Rösterna från de inneslutna och sedan förintade invånarna hade tystnat, men den sista heroiska gesten gav eko i världen och har kanske mer än någon annan händelse under de gångna hemska åren bidragit till att förena judarna i hela världen.
Genom en hemlig polsk radiosändare erhöllo sionisterna i Palestina ett budskap från arbetarna i ghettot, där de sade, att de velat dö upprätt i karmpen “för att rädda den judiska nationens ära”.
Polen är nu “judenrein”. Hitlers planer att förinta judarna har lyckats där liksom i flera andra av Europas länder. Av de 3,5 miljoner polska judarna ha över 3 miljoner mördats. Kanske finns det några, som lyckats undgå sitt öde, kanske finns en del fortfarande i tyska arbetsläger.
Tillbaka till innehållsförteckningen
Över 100 koncentrationsläger i Polen
Provinstidningen Dalsland 43-10-27
Över 100 koncentrationsläger i Polen ha upprättats av tyskarna. I samband med ”likvideringen” av judarna i Europa har det uppstått särskilda läger för judar. Somliga av dessa äro i själva verket massavrättningsplatser, där judar från polska ghetton och från hela Europa mördas med kulsprutor, gas och elektrisk ström.