Lyssna

Tidningar 1942

Rashygienisk forskning över zigenarna

Svenska Dagbladet 42-06-20

Berlin, 19 juni. SvD:s korrespondent.

Efter tre års arbete har den rashygieniska och befolkningsbiologiska forskningsavdelningen i Rikssundhetsbyrån skapat ett arkiv över de i Tyskland levande zigenarnas härstamning och stamförhållanden. Arbetet har, heter det i en tysk tidning, varit förenat med de största svårigheter, eftersom zigenarna i allmänhet hårdnackat vägrat att lämna några uppgifter. Under undersökningens gång har det visat sig att många av dem gått under falska namn och med falska papper sökt tillskansa sig tyskt medborgarskap. Tillsammans finnas i Tyskland ungefär 20 000 zigenare, varav dock endast 10 procent äro att betrakta såsom ”rena” zigenare.

Tillbaka till innehållsförteckningen

”Judepogromer måste stoppas!”

Dagens Nyheter 42-09-12

London, fredag.

De allierade nationerna måste försöka att på något sätt stoppa de judeförföljelser som nu pågå i Europa, skriver Manchester Guardian på fredagen. Bevis hopas alltmera för att förföljelserna mot judarna tagit oanade proportioner, framhåller tidningen och fortsätter:

”De europeiska judarnas belägenhet kräver de allierade nationernas omedelbara uppmärksamhet. Problemet kan inte längre betraktas som en efterkrigsfråga, med så och så många judar att ta hand om efter der kriget vunnits. Fortsättes den inledda ’slaktningen’ i samma takt som nu, skall judarnas antal på ett drastiskt sätt ha reducerats vid fredsslutet. Något medel borde kunna finnas för att avhålla tyskarna från utrotandet av hela folkgrupper i besatta länder.”

Tidningen omtalar att antalet judar som avrättats enbart i Lemberg under de senaste tre månaderna uppgår till 50 000.

Daniel Viklund

Tillbaka till innehållsförteckningen

700 000 judar dräpta i Polen

Arbetaren 42-10-23

Vår tid kommer en gång att för eftervärlden framstå som en tid av mänskligt förfall och fasa. Mångas skändligheter komma att registreras och en bland de fasansfullaste står rashatet och rasförföljelserna. Förföljelserna mot judarna står i främsta rummet. I en översiktsartikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lämnar docent Hugo Valentin en del uppgifter om denna skändliga trafik:

Gestapochefen Himmler angav i sitt organ, Das schwarze Korps, den 24 november målet för förföljelserna. Judarna skulle fullständigt isoleras från den övriga befolkningen, berövas alla arbetsmöjligheter och all egendom, varefter de, sedan de dymedelst proletariserats, skulle ”i överensstämmelse med sin av blodet betingade natur” nedsjunkna till det kriminella stadiet, varpå de skulle utrotas ”med eld och svärd”. Han tillade, att utlandet, om de ville, kunde få motta de tyska judarna.

Den tyska regeringen berövade varje judisk emigrant praktiskt taget allt, vad han ägde – till tiggarstaven bragta människor äro ingenstädes välkomna – och även de demokratiska regeringarna ville blott motta ett ytterst begränsat antal emigranter. Så lämnades största delen av Tyskland-Österrikes 1938 till 600 000 uppgående judiska befolkning åt sitt öde.

Nazisterna begynte erövra den europeiska kontinenten, som de efter vunnen seger ämna förvandla till ett av dem själva behärskat ”storrum”. I detta stora anförande vid krigsutbrottet 1939 proklamerade Hitler deras utrotning som den nazistiska judepolitikens mål, för övrigt i ordalag, som han under åhörarnas jubel återupprepade i sitt stora tal för några dagar sedan. ”När judendomen igångsätter ett världskrig för utrotning av Europas ariska folk, komma icke de ariska folken att utrotas utan judendomen.”

Åtgärderna i de av Tyskland beroende, respektive av Tyskland ockuperade länderna visa, att han avser att förverkliga programmet. Den metod som med förkärlek användes är massdeportationer från Tyskland och från de av Tyskland kontrollerade länderna, inklusive Holland och Belgien. Destinationslandet är det av Tyskland behärskade från Polen och Sovjetunionen erövrade Östeuropa, där miljoner judar nu koncentrerats. De som skola deporteras dit, få i regel endast några dagar, ibland några timmar eller minuter i förväg underrättelse om sin förestående avresa. De få ej medtaga mer än vad som kan bäras i en handväska. De talrika självmorden före avresan vittna om att de äro medvetna om det öde, som väntar dem. I regel få de efter deportationen ej korrespondera med någon. Deras vistelse är och förblir obekant för alla utom för de nazistiska myndigheterna.

Det mest bekanta undantaget från sistnämnda regel var intill nu det jättestora, från yttervärlden eljest strängt avskilda ghettot i Warszawa. Tillståndet där belyses av följande talande statistik, som den 10 juli publicerades av en medlem av polska nationalrådet, doktor Schwartzbart. Siffrorna avse veckoransonerna, uttryckta i engelska uns, varav ett motsvarar ungefär 28 gram.

För en tysk: bröd 80, kött 17 ½, socker 8, fett 9 ½

För en polack: bröd 62, kött 9, socker 5 ¼, fett 2 ¼

För en jude: bröd 14, kött 4 ½, socker 1 ¾, fett 1

Schwartzbart tillägger, att på tysk order judiska barn under 5 år och vuxna över 45 skola förvägras medicin och läkarhjälp, och att medan dödstalet för polacker stigit från 11,3 (1938) till 21,5 (1941) per tusen, motsvarande siffror för de polska judarna äro 9,9 respektive 158. Att judarna i arbetsduglig eller snart arbetsduglig ålder behandlas bättre sammanhänger med tyskarnas strävan att utnyttja judisk (liksom icke-judisk) arbetskraft. Exempelvis skonade man, enligt Times, vid Vilnas erövring 1941 judiska hantverkare, ingenjörer och läkare, medan man dödade resten av den kvarvarande judiska befolkningen, cirka 50 000 à 60 000 män, kvinnor och barn. Emellertid ha förhållandena i Warszawas ghetto nyligen ändrats på ett uppseendeväckande sätt, i det att den där dittills fungerande självstyrelsen avskaffats. Orsaken är karakteristisk. De tyska myndigheterna ålade det judiska rådet att inge en förteckning på 100 000 judar, lämpliga att deportera till de besatta delarna av Sovjetunionen.

Som rådet ansåg en sådan deportation liktydig med dödsdom, vägrade det att efterkomma befallningen. Dess medlemmar häktades då men frigåvos efter tre dagar. Rådets president Cerniakow, en sextioårig man, som åtnjöt den största auktoritet i hela ghettot och vars av ockupationsmyndigheterna dikterade befallningar punktligt åtlytts, begick därefter självmord jämte tre av sina kolleger, varefter rådet upplöstes. Därpå ersattes den judiska polisen med litauer och ukrainare under Gestapos uppsikt. En tysk har beordrats fungera som ghettots styresman, till dess att ett nytt judiskt råd kunnat bildas.

I vad mån den östjudiska civilbefolkningen reducerats genom direkta pogromer och massavrättningar är ännu svårt att fastställa. Det statistiska materialet är nämligen ännu ytterst bristfälligt och svåråtkomligt. Enligt informationsministern Mr. Brendan-Bracken (den 9 juni 1942) skall antalet av nazisterna direkt dödade polska judar belöpa sig till cirka 700 000, en siffra, vars riktighet dock bestritts från tyskt håll.

Undantar man judarna i England och några få neutrala länder, av vilka Sverige är ett, har hela den europeiska judenheten råkat i nazisternas eller av dem beroende regeringarnas våld. Den räknade vid krigsutbrottet ungefär 9 miljoner. En del av de i Polen, Sovjetunionen och andra slaviska länder bosatta torde ha räddat sig genom flykt österut. De andras öde, respektive blivande öde, torde knappast kräva kommentarer. Från Slovakien, för att taga ett exempel bland många, ha cirka 80 000 judar förts till arbetsläger i det ockuperade Sovjetunionen, sedan först deras egendom konfiskerats och deras synagogor förstörts. Deras kvinnor ha förts till särskilda läger.

I den ockuperade delen av Frankrike behandlas judarna såsom annorstädes, där nazisterna tagit väldet: de ha märkts med ett stort gult igenkänningstecken på sina kläder, ha berövats sina materiella existensmöjligheter och så vidare. Flyktingarna – däremot tills vidare ej den övriga fransk-judiska befolkningen – ha deporterats eller ha att emotse snar deportation. Annat var ej att vänta. Däremot har det väckt det största uppseende i hela världen, att Laval fallit undan för det tyska trycket och medgivit utlämnandet av alla judar, som flytt in i den så kallade fria zonen. Deras antal anses uppgå till cirka 10 000.

Minst 6 000 av dem torde redan ha deporterats. Då var och en, som kan, söker undkomma, har följden blivit människojakter i största skala, vilka i hög grad upprört befolkningen. De deporterade inpackas i boskapsfinkor. Barnen, som vistas i koncentrationsläger med sina föräldrar, skiljas före deras deportation från dem – de ohyggliga scener, som därvid förekommo, skildras i schweiziska tidningar – och ha i vissa läger vid sin borttransportering berövats alla identitetstecken för att vara definitivt förlorade för föräldrarna, därest dessa skulle komma att överleva.

Vid Schweiz väl bevakade gränser ha massor av flyktingar hejdats; en del, som lyckats överskrida den, ha utlämnats till tyskarna. Men den upprörda schweiziska opinionen har tvingat myndigheterna i landet att modifiera sin av hänsyn till Tyskland och flyktingproblemet dikterade hållning. Främlingspolisen har instruerats att i enskilda fall ej visa ”onödig stränghet”. Härvidlag liksom i Frankrike har givetvis kyrkornas protester i kristendomens och mänsklighetens namn varit av betydelse.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Axeln på oordnad reträtt

Dagens Nyheter 42-11-05

Kairo rapporterar stor seger: 9 000 fångar tagna. Italienarna uppges begära vapenvila, ”vilja begrava döda”.

I en sensationell brittisk specialkommuniké meddelas att axeltrupperna i Nordafrika befinna sig på oordnad reträtt och att 9 000 fångar – däribland tyska Afrikakårens chef, general Ritter von Thoma – ha tagits. Enligt ett Reutermeddelande från Kairo ha ”italienarna begärt vapenstillestånd för att begrava sina döda”.

I Berlin medges att de allierade styrkorna vunnit terräng. Axeltrupperna sägas ha övergått till ”elastiskt försvar”, och militärkretsar i Berlin förklarade på onsdagskvällen att ”Rommel hade läget helt i sin hand”.

I den brittiska kommunikén uppges vidare att den tyske generalen von Stumme, som tidigare ersatt Rommel i Afrika har stupat, att 600 axelflygplan förstörts, att 260 stridsvagnar tagits eller förstörts och 270 kanoner tagits eller förstörts. Framryckningen fortsättes, och axeltruppernas reträttvägar utsättas för fruktansvärda bombardemang.

I London anses det att hela krigsläget inom kort kan komma att påverkas av utvecklingen i Afrika.

Vid Stalingrad ha ryssarna både norr och söder om staden fört nya trupper över Volga för avlastningsanfall mot tyskarna.

Berlin rapporterar att stora delar av en rysk kavalleridivision tillfångatagits av ett stort tyskt motoriserat förband på Kalmuckstäppen.

”Hela krigsläget påverkas av händelserna i Afrika.”

Behärskad optimism i London. De närmaste dagarnas utveckling i Nordafrika kan komma att på ett avgörande sätt påverka hela krigsläget, förklarade man på onsdagskvällen i London. I nedanstående artikel, som är skriven innan specialkommunikén från Kairo om den brittiska segern vid El Alamein ingått, skildrar Dagens Nyheters Londonkorrespondent Daniel Viklund den engelska reaktionen efter onsdagsförmiddagens inledande telegram om genombrytandet av Rommellinjen.

London, onsdag.

Den påbörjade Rommelreträtten från axelns ställningar mellan Medelhavet och Qattarasänkan meddelas under kraftiga rubriker i Londons kvällstidningar som den allierade Afrikaoffensivens hittills mest uppmuntrande nyhet.

Varnad av tidigare erfarenheter från kriget i västöknen bedömer emellertid den brittiska opinionen dagens rapporter med realistiskt lugn, och frågan om Rommels stridsvagnsstyrkor skola kunna förlamas genom förluster i öppen strid understrykes vara den afrikanska kampanjens huvudproblem.

Kairokommunikén på onsdagen betyder enligt Londons tolkning att ett allmänt återtåg har inletts i sydsektorn, och tecken tyda på ett genom de brittiska anfallen framtvingat återtåg även längs kustvägen. Detta väcker direkt frågan om Rommel skall lyckas dra tillbaka sina trupper och tanks till nya ställningar längre västerut, därmed upprepande de manövrer de båda parterna tidigare framgångsrikt genomfört i Nordafrika, eller om general Montgomery skall lyckas tvinga fienden till en avgörande strid.

Det allierade flygets överlägsenhet över frontområdet – inemot 100 ton bomber ha enligt brittiska Kairokorrespondenter dagligen fällts över axelns ställningar utan att några allierade bombplan därvid förlorades under första offensivveckan – understryker dock enligt många bedömare i London de möjligheter den brittiska sidan nu har att försvåra eller riva upp Rommels reträtt till nya förberedda ställningar. Åttonde armén har nu också fördelen av större möjligheter att reparera skadade stridsvagnar än motståndaren, som under återtåget måste lämna sina sönderskjutna tanks som pris till de framryckande britterna.

Några bestämda förutsägelser om Montgomerys utsikter att under de närmaste dagarna avgöra kampanjen genom en nednätning av Rommels tankstyrkor göras emellertid icke i London.

Initiativet helt i britternas händer

Lägets mest hoppingivande faktor är, förklarar man, att striden alltsedan den brittiska framryckningen började den 23 oktober helt dirigerats av generalerna Alexander och Montgomery. Rommel har, framhåller man, aldrig fått möjlighet att genom egna större initiativ påverka stridernas gång, och axelsidans försök att genom motanfall åstadkomma avvikelser från genomförandet av det brittiska programmet ha misslyckats. Praktiskt taget intet enda motanfall från axelsidan har lett till avsett resultat.

Den inledande ”sluggningen” mellan axelstyrkorna och åttonde armén har, säger Stars korrespondent i västöknen, uppenbarligen kraftigt minskat Rommels tanksreserver. Några möjligheter att i siffror uppskatta axelns stridsvagnsförluster finnas emellertid inte ännu, men otvivelaktigt framlyser genom de brittiska frontrapporterna på onsdagen den uppfattningen att åttonde armén nu fått sin hittills bästa chans att framgångsrikt avgöra Afrikakriget.

Hela ökenfronten genombruten

Väster ut återtågande axelkolonner liksom Rommels transporter över huvud taget bombarderas nu av det allierade flygvapnet utan att axelsidans flyg i stort sett ingriper, förklara brittiska korrespondenter på onsdagskvällen från Kairo. London torde nu anse det säkert att axelns hela huvudfront från havet till Qattarasänkan slutgiltigt genombrutits, men de faktiska följderna härav anses ännu icke kunna överblickas.

Otvivelaktigt är man i London av den uppfattningen att de allra närmaste dagarnas utveckling i Nordafrika har en absolut vital betydelse för det allmänna krigslägets möjligheter under de närmaste månaderna. Om tyska Afrikakåren skulle brytas sönder, kommer detta enligt den bestämda åsikten här att påverka läget på samtliga frontavsnitt, som hittills måste ha bedömts som osannolika komma mycket närmare förverkligandet.

De allierades sjömaktsresurser på alla hav framhållas väsentligt bero av utvecklingen i Medelhavet under de närmaste veckorna. Och om resultaten bli fördelaktiga, är fältet fritt för spekulationer om allierade offensiver – i teorin nästan var som helst.

De senaste dagarnas allmänna stämning inom välunderrättade Londonkretsar understryker allmänt uppfattningen att den allierade krigsledningen har alternativa planer klara för förverkligande allteftersom den afrikanska kampanjens resultat öppna möjligheter, men gissningar om var, när och hur dessa planer skola verkställas ha för dagen föga praktiskt värde.

Ett eventuellt avgörande axelnederlag i öknen bedömes här över lag såsom säkert påskyndande den allierade offensivens takt. Ansvariga kretsar varna emellertid bestämt mot en för tidig optimism och framhålla att tidigare erfarenheter av det afrikanska kriget böra ha lärt den brittiska opinionen att inte dra för tidiga slutsatser.

Tillbaka till innehållsförteckningen

1 000 norska judar föras till Polen

Dagens Nyheter 42-11-27

Oslo, torsdag. TT.

Aktionen mot judarna i Norge nådde på torsdagen sin kulmen. En tysk 9 000-tonnare avgick nämligen på eftermiddagen från Oslo med bortemot 1 000 manliga och kvinnliga judar i alla åldrar, vilka nu föras till Tyskland för vidare transport till Polen.

Redan under onsdagskvällen då ett hundratal droskbilar rekvirerades av polismyndigheterna anade man att någonting särskilt var i görningen. Tidigt i morse företog den norska statspolisen med hjälp av hirden en omfattande razzia i staden och arresterade ett stort antal judar i deras hem. En del av dem voro hustrur och minderåriga barn till redan tidigare häktade manliga judar. Ögonvittnen berätta att de sett både åldringar och små barn stuvas in i polisbilarna. De arresterade fingo endast föra med sig en kappsäck eller ett bylte och fördes sedan omedelbart ombord på den väntande ångaren i hamnen.

På morgonen anlände extratåg från Tönsberg med de omkring 500 manliga judar som hållits internerade i ett läger där. Dessa fördes också ombord på fartyget.

Det erfares att en kontingent på 75 judar nu är på väg från Trondheim till Oslo för vidare befordran till Tyskland. Dit föres också nyligen ett trettiotal judar som varit internerade på Grini. På officiellt håll föreligger ingen som helst antydan om orsaken till åtgärderna.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Gemensam allierad aktion förberedes i judefrågan

Dagens Nyheter 42-12-11

Från Dagens Nyheter Londonkorrespondent Daniel Viklund.

London, torsdag.

Det kan tänkas att en gemensam deklaration från Amerika, England, Ryssland och Kina inom den närmaste tiden kommer att avges, vari judeförföljelserna inom de av Tyskland ockuperade europeiska länderna fördömas och vari det förklaras att de ansvariga och medverkande i kampanjen mot judarna skola straffas efter krigets slut, skriver Manchester Guardians politiske medarbetare.

Inom ledande kretsar i de allierade länderna inser man visserligen att den praktiska verkan av en sådan deklaration skulle bli obetydlig och att övergreppen mot judarna därmed icke kunna stoppas, men kravet från olika håll att något måste göras har tilltagit i styrka allteftersom meddelanden om judarnas behandling inströmmat från olika ockuperade länder.

Saken aktualiserades på torsdagen ytterligare genom den polska regeringens not till de allierade regeringarna om behandlingen av Polens judar. Utrikesminister Eden har de senaste dagarna behandlat ämnet vid samtal med de amerikanska och ryska ambassadörerna i London. En ökad brittisk radiopropaganda till Tyskland för att underrätta den tyska befolkningen om vad som i själva verket sker med judarna i de besatta länderna förordas från olika håll. Man har också framfört tanken att de allierade stormakterna på ett eller annat sätt skulle moraliskt och om möjligt även praktiskt stödja sådana åtgärder inom de neutrala länderna som syfta till att rädda enskilda judar ut från de besatta staterna.

Manchester Guardians politiske medarbetare framhåller att avsikten bakom den pågående deporteringen av judar inom de ockuperade länderna visserligen inte är fullt klar, men han anser att denna avsikt i bästa fall är ”ett likviderande av judeproblemet” genom att alla europeiska judar samlas i ghetton i Östeuropa, framför allt Polen. I sämsta fall ”planera nazisterna att döda alla deporterade judar”. Detta är, säger tidningen, ”visserligen nästan otroligt, men Hitler har under många år gjort det otroliga till något vanligt”. Tidningen anför slutligen att deporteringarna av judar från Norge äro ”ägnade att uppväcka de allvarligaste farhågor” för de bortförda judarnas öde.

Sett mot bakgrunden av dessa och många andra liknande engelska uttalanden är det klart att den uppfattningen att något initiativ till varje pris måste komma från de allierade stormakternas sida växer sig allt starkare, ehuru alla bedömare inse att det är svårt att vidta några praktiska åtgärder.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Judarna i Polen ska avlivas systematiskt

Arbetartidningen 42-12-12

Polsk not beskyller Himmler för att ha beordrat att hälften av den judiska befolkningen skall dödas före nyår. Giftgas och elektricitet användes.

Varje dag föres 7 000 judiska män, kvinnor och barn till avlivningslägren i Polen, förklarar polske utrikesministern i en på torsdagen till de allierade regeringarna överlämnad not. Det heter vidare i noten, att Himmler givit order om att hälften av den judiska befolkningen i Polen skall avlivas före utgången av december. Avdagatagandet började redan i våras och genomfördes med metodisk grundlighet, heter det i noten. Så snart det nya avlivningslägret i Sotibor i Wlodawadistriket öppnats, började de dagliga deportationerna dit.

Ofta placerades upp till 120 personer i vagnar för 40, och de som icke voro döda vid framkomsten till lägren togos där avdaga med giftgas eller elektricitet, uppges det vidare. På detta sätt ha ibland upp till 10 000 personer bragts om livet på några få timmar. Många äldre personer samt sjuka och krymplingar dödades i sina hem. Väl vetande vilket öde som väntar dem begår nu hela familjer i Polen självmord genom gas eller cyanväte. För att hindra folk att köpa gift för självmord ha tyskarna stängt alla apotek i de polska städernas ghetton, säges det vidare.

I noten uttryckes en förhoppning att de allierade regeringarna skall dela den polska regeringens åsikt att det är nödvändigt att icke endast fördöma brott som tyskarna begått och straffa brottslingarna utan också finna en möjlighet att åtminstone skapa förhoppningar om att Tyskland skall tvingas att avbryta massdödandet.

I en deklaration från polska regeringen i London om behandlingen av judarna i Polen, förklaras, att alla ingångna uppgifter tyder på att av de 3 130 000 judar, som före kriget bodde i Polen, en tredjedel omkommit de senaste tre åren.

Meddelandet har gjort ett djupt intryck i England, och Manchester Guardian föreslår i en ledare, att de förenade nationerna samlas till en konferens för att gemensamt dryfta sina åsikter om möjligheterna till hjälpåtgärder.

Tillbaka till innehållsförteckningen

En varning för mer judeimport

Aftonbladet 42-12-17

Sverige bör naturligtvis ha ett ord med i laget och tänka sig för mer än en gång innan det drar samman en ”ansenlig mängd judebarn från Polen” här, skriver Göteborgs-Posten i dag.

Det kan bli ett stort och allvarligt problem om vi skulle ta emot massor av polska judar, som i fråga om ras och religion, tradition och samhällsförhållanden bryta så starkt mot Norden. I ”ansenliga mängder” kunna de inte förenas med det nordiska samhället och den nordiska samhällstypen. Tyskland fick efter förra världskriget ett starkt inslag av polska judar och dessa bidrogo i hög grad till att försvåra den ekonomiska och politiska kris, som Tyskland lidit under och som vi alla fått påminnelse om.

Det avgörande i frågan om de polska judebarnen till Sverige är dock att vi har barntranportproblem på närmare håll. I detta fall tänka vi inte så mycket på vårt eget barnproblem utan främst på våra närmaste grannar Norge och Finland.

Sverige har hittills besparats krig och vi hoppas att länge få njuta av den välsignade freden, men det erbjudes oss en väldig uppgift när det gäller att försöka rädda så många barn och nordisk ungdom dör det återuppbyggnadsarbete som stundar.

Det är, slutar Göteborgs-Posten, huvudskälet för att Sverige inte kan ställa sig till förfogande som mottagare av en ansenlig mängd judebarn från Polen.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Världshistoriens största judepogrom

Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning 42-12-31

Av Hugo Vallentin

Den 17 december 1942 uppläste Eden i underhuset en av Storbritanniens, Förenta Staternas, Tjeckoslovakiens, Hollands, Belgiens, Luxemburgs, Norges, Greklands, Polens, Jugoslaviens och Nordirlands regeringar samt av det franska nationalutskottet undertecknad deklaration, vari dessa förklarade, att det var dem bekant, att de tyska myndigheterna nu hölle på att förverkliga planer på att utrota det judiska folket i Europa.

”Från alla ockuperade länder transporteras judar under fasansfulla förhållanden till Östeuropa och Polen. Alla judar med undantag för några särskilt specialiserade arbetare, som behövas för krigsindustrin, föras systematiskt bort från de ghetton, som de tyska inkräktarna upprättat. Man hör aldrig mer talas om dem som blir bortförda. De arbetsföra sändas till arbetsläger, där de måste arbeta till dess döden följer, och de svagare dö av köld eller hunger eller utsättas för avsiktliga massakrer vid massexekutioner.”

Edens deklaration föranledde en kort debatt. Efter dess slut reste sig underhuset och ägnade genom en minutslång tystnad de judiska offren sin hyllning.

Den engelska regeringen besitter givetvis goda informationer om vad som skett och sker med judarna i de av tyskarna besatta östeuropeiska områdena, men en detaljerad kunskap om vad som tilldrager sig bakom den järnridå, som skiljer dessa från det övriga Europa, äger den naturligtvis icke. Uppgifterna i den även för allmänheten tillgängliga litteraturen om de ohyggligheter som sägas försiggå i ”Europas skräckkammare”, äro givetvis svåra att kontrollera. Det gäller inte minst skildringarna av de fasor, under vilka massavrättningarna av judar sägas försiggå. Däremot kan det icke betvivlas, att sådana massmord sedan en lång tid tillbaka verkligen försiggå systematiskt och i stor skala, och att varje ord i ovannämnda försiktigt hållna deklaration är med sanningen överensstämmande.

Motsatsen vore i själva verket förvånande i betraktande av Hitlers egna utlåtelser och utfästelser. Han har nämligen gång på gång alltifrån sitt stora tal vid krigsutbrottet ej blott utpekat judarna som krigets upphovsmän utan även förkunnat sin avsikt att utrota dem, åtminstone i Europa. I sitt stora tal i Berlins sportpalats den 30 januari 1942 uttryckte han saken på följande sätt:

”Vi äro därvid på det klara med, att kriget endast kan sluta med att antingen de ariska folket utrotas eller att judendomen försvinner ur Europa. Jag yttrade redan den 1 september 1939 i den tyska riksdagen – och jag aktar mig för förhastade profetior – att detta krig icke kommer att sluta så, som judarna föreställa sig, nämligen med att de europeiskt-ariska komma att utrotas, utan att resultatet av detta krig kommer att bli judendomens förintande. För första gången komma icke andra folk att förblöda, utan för första gången kommer den gamla äktjudiska lagen att tillämpas: Öga för öga, tand för tand. Och den stund skall komma, då den värste världsfienden genom alla tider åtminstone för ett årtusende framåt skall ha spelat ut sin roll.”

De citerade orden ge icke blott en nödig relief åt Edens deklaration utan skänka också en djup inblick i nazismens väsen och i den nazistiska antisemitismens dogmatik, enligt vilken judarna utgöra en hemlig sammanslutning av nidingar, som genom att hetsa de ”ariska” folken mot varandra hoppas kunna ödelägga dessa för att sedan kunna grunda ett judiskt världsherravälde. Kriget är icke framkallat av nazisternas krav och övergrepp utan är helt och hållet judarnas verk! Samma föreställningssätt ligger bakom Goebbels varning till medlidsamma tyskar att icke låta sig förledas av en 80-årig svältande judinna, som står på gatan och vädjar till folks ädelmod. ”Kom ihåg”, yttrade han, ”att denna svältande judinna är edra söners mörderska.”

I överensstämmelse med denna åskådning är det, som Hitler nu förklarat sig skola utrota de miljoner judar, som äro i hans eller hans vasallers våld. Den nazistiska antisemitismen skiljer sin nämligen framförallt därigenom från andra slags judefientliga ideologier, att den judiska ”rasen” betraktas som det ondas inkarnation och att kampen mot denna framstår som ett livsåskådningselement.

Det skulle föra för långt att här ingå på denna åskådnings genesis. Vare nog sagt, att en av dess viktigaste så att säga ideologiska grundvalar är de så kallade Zion vises protokoll, som sedan de gjort sin tjänst i den ryska antisemitismens tjänst med lysande framgång lanserades i Tyskland av Alfred Rosenberg. Hitler yttrar i Mein Kampf om dem, att de ”med nästan fasansväckande säkerhet blotta det judiska folkets väsen och verksamhet och klarlägga det inre sammanhanget ävensom de yttersta slutmålen”, med andra ord den hemliga judiska världsorganisationens hel jordklotet omspännande makt, diaboliska ränker och infernaliska planer på den icke-judiska mänsklighetens underkuvande.

Att protokollen avslöjats som ett falsarium, har ej nämnvärt minskat deras auktoritativa kraft. Ty frågan om deras äkthet eller falskhet förklaras av nazisterna vara betydelselöst, då de i alla fall på ett riktigt sätt skildra judarna och deras strävanden – ett cirkelbevis av stort symtomatiskt intresse där en gång viljan till hat väckts, accepteras gärna de barockaste amsagor och de ge näring åt hatet. ”Tänk om Dreyfus vore oskyldig”, sade någon till en fransk dam. ”Det vore bra”, blev svaret, ”ty då skulle han lidit så mycket mer.”

Just därför, att den nazistiska antisemitismen betraktar eller låtsas betrakta juden som det ondast inkarnation – en modern djävulstro – kan de ej nöja sig med de jämförelsevis moderata medel, som de icke-nazistiska antisemiterna rekommenderat till det judiska inflytandets bekämpande. Att den särskilt av Rosenberg sedan länge omhuldade tanken på judarnas sammanförande till ett slags straffångekoloni på förslagsvis Madagaskar nu ersättas med planen på deras fysiska utrotande, beror troligen på omöjligheten att under nuvarande förhållanden realisera den och på den tyska regeringens ovillighet att i nuvarande läge till de avstå kläder och livsförnödenheter. Som varje jude enligt den nazistiska dogmatiken är att betrakta som moraliskt mindervärdig och som en mänsklighetens fiende, är det naturligt, att också sådana judar, som åtnjutit det högsta anseende som privatpersoner och offentliga män – till exempel vördade filantroper eller med höga utmärkelser dekorerade frontkämpar från förra världskriget – nu behandlas som skadedjur, berövas sig egendom, slitas från maka och barn, vanäras och deporteras.

Utan tvivel har antisemitismen varit en viktig orsak till nazismens seger i Tyskland. I det maniakaliska judehatets tecken gingo Hitlers skaror fram under hakkorsfanorna och störtade Weimarrepubliken, ”juderepubliken”. Bland de av propagandan påverkade trodde verkligen många att riket behärskades av diaboliska judar och att nazismens kamp var en ädel frihetskamp mot dem. Enligt det primitiva grupphatets lagar måste ju den skyldige vara någon, som ej tillhör den egna gruppen, och nu liksom under svunna tider av massångest, exempelvis då digerdöden rasade, var det ej svårt att på traditionellt maner rikta ”folkvreden” mot de skyddslösa judarna. Andra sågo i de nazistiska ledarnas antisemitism företrädelsevis ett medgivande åt de exciterade massornas enfald och hysteri, således ett demagogiskt trick. Det var också efter nazismens seger en både i och utanför Tyskland vida spridd uppfattning att Hitler, sedan han besegrat sina motståndare, skulle nöja sig med att beröva judarna det mesta av deras egendom och att utstöta dem ur den tyska folkgemenskapen. I alla händelser trodde man inte att han skulle gå längre än till realiserandet av partiets program, ej heller väntade man, att det i den officiella programkommentaren proklamerade kriget mot ”världsfienden”, det vill säga det jorden överskuggande storkapitalet ”och dess bärare juden”, skulle leda till världshistoriens största pogrom.

Hermann Rauschning, som tillhörde de talrika nazistiska medlöparna, vilka ogillade antisemitismen, särskilt i dess nazistiska form, har i sin Nihilismens revolution pekat på en enligt hans åsikt avgörande inrikespolitisk orsak till denna utveckling. Antisemitismen, menar han, skulle ej blott tjäna som medel att locka bort arbetarna från deras fredliga fackföreningssocialism till en aggressiv nationalism. Den skulle också – och det är hans huvudsynpunkt – frigöra massans brutala förstörelseinstinkter men ej för att avlänka dem mot ett försvarslöst befolkningsskikt i avsikt att på så vid skydda de andra befolkningsgrupperna, utan för att hålla den i permanent revolutionär jäsning.

Långt ifrån att verka som åskledare, således som ett medel till den gamla ordningens skydd, ha judeförföljelserna kommit massans lystnad att stegras och därigenom verkat som en direkt förskola till nya revolutionära omstörtningar, vilket också en del av de nazistiska ledarna åsyftat. Icke judarna utan judeförföljelserna verka enligt Rauschning som upplösningsferment i Europa. Då en del av Tysklands befolkning, den judiska, plötsligt utstöttes ur rättssamhället, utplundrades, fördrevs, vanärade, mördades, omstörtades de hävdvunna rättsbegreppen och de djupt rotade föreställningarna om personlighetens värde, frihet och trygghet på ett för framtiden ödesdigert sätt. vad som i dag händer judarna, menar han, kan i morgon drabba en annan befolkningsgrupp. I dag mig, i morgon dig.

Men ej mindre viktig är den nazistiska antisemitismens utrikespolitiska aspekt. Efter nazismens seger bildades under tysk ledning en stor antisemitisk international, till vars disposition väldiga summor ställdes. Den kom att utgöra en viktig del av den nazistiska propaganda, som åsyftade att stärka det tyska inflytandet i världen genom att formera utlandstyskarna till ett slags kamporganisationer och masspridda nazistisk agitationslitteratur i jordens alla länder.

Genom att väcka det slumrande judehatet hos nationerna, hoppades man kunna vinna dem eller åtminstone vissa inflytelserika grupper i varje land för hitlerismen. Jag lånar följande ord från Elwin Jones, som i sin 1939 utgivna ”The Attack from Within” givit en intressant skildring av den nazistiska utlandspropagandans metoder:

”Antisemitismen är ej endast en sönderbrytande makt. Den ingår som ett led i den psykiska preparationen för fascismens (nazismens) utbredning. Den vänjer dem, som äro mottagliga därför, att gilla förföljelse och brutalitet och väcker hos dem en sorts prefascistisk (prenazistisk) mentalitet. sedan väl demoralisationen börjat sitt verk, blir sista steget, det vill säga omvändelsen till fascismen (nazismen), jämförelsevis lätt.”

Den antisemitistiska världspropagandan, vars organisation och verksamhet vore värda en särskild artikel, kulminerade under åren före krigsutbrottet, men förorsakade också motåtgärder i en del länder, där den betraktades som ett medel i den tyska världserövringens tjänst och som ett av femte kolonnens förnämsta vapen. Överallt, där starkt politiskt och socialt missnöje rådde och massorna undermedvetet längtade efter ett hatobjekt, satte den nazistiska antisemitpropagandan in. Landet förklarades vara behärskat av judar, från vilka tyskarna nu ville befria det. Efter krigsutbrottet 1939 koncentrerade sig betecknande nog den antisemitistiska världspropagandan på Nord- och Sydamerika. I mars 1941 försiggick i Frankfurt am Main det högtidliga öppnandet av Institut zur Erforschung der Judenfrage, där representanter för antisemiter i olika länder sammanträffade till rådslag.

Rosenberg utvecklade nödvändigheten av att Europa befriades från allt vad judar hette, men ej blott Europa utan även den transmarina världen, ”emedan den judiska makten på andra sidan Atlanten icke kommer att vara beredd att böja sig för den gamla kontinentens ordningssträvanden”. Det var alltså en världskamp, som proklamerades, och det är betecknande, att Institutets tidskrift bär dennas namn, Der Weltkampf.

Om syftet med denna kamp, som påstås rikta sig emot den judiska ”världsfienden” och föregiva judiska världserövrarplaner, råder ingen tvekan bland nazismens motståndare. Rauschning, som tillhört nazisternas inre cirklar och vet vad han talar om, berättar i Nihilismens revolution – icke i Samtal med Hitler – att Führern låtit undfalla sig följande betecknande ord till honom:

”Ni skall få se, hur liten tid vi kommer att behöva för att kasta världens idéer och synpunkter över ända blott genom att angripa judarna… Om judarna förintades, måste man uppfinna dem.”

Orsaken till att man i utlandet så sent ingrep i den från Tyskland ledda antisemitiska propagandan, var helt visst den, att anklagelserna mot judarna föreföllo för absurda att kunna spela någon roll utom för några få av masshysteri gripna kretsar. Man visste att judarnas makt var så liten, att vilken statsman som helst ostraffat kunde förgripa sig på dem, och att det säkert icke fanns en enda jude som drömde om något judiskt världsherravälde. Att judarna skulle vara annorlunda beskaffade än den övriga delen av mänskligheten stred mot förnuft och erfarenhet. ”Vilka äro de judar, som vilja undertrycka och förinta oss andra”, frågade hösten 1934 den schweiziske skriftställaren C. A. Loosli vid rättegången i Bern om ”Zion vises protokoll”. Han fortsatte:

”Det är alla, som vi suttit tillsammans med på skolbänken, som vi exercerat med, som vi levt och verkat med. Äro de verkligen våra förrädare, våra mördare, våra ärkefiender och våra kommande förgörare, de ruskigaste förbrytare, som endast en människa med uppjagad fantasi kan föreställa sig i sina vildaste feberdrömmar?”

Under sådana förhållanden är det icke att undra på att man mångenstädes var och är benägen att instämma med Rauschning, som framställer de nazistiska ledarna som medvetna om att de antisemitiska vanföreställningar, som den tyska propagandan kolporterar ut och vilka numera ingå i den tyska ungdomens uppfostran, är ”komplett nonsens” fastän lämpliga ur taktiska synpunkter. Mycket synes emellertid tyda på att åtminstone vissa av ledarna, däribland Hitler, verkligen tro därpå. De från Eviankommittén utskickade engelsmännen och amerikanarna, som 1939 reste till Berlin för att söka åstadkomma en överenskommelse med tyska regeringen om en ordnad judisk utvandring från Tyskland, ha berättat, att sedan man lyckats träffa ett preliminärt avtal därom, de tyska förhandlarna uppmanade dem att meddela dettas innehåll till ”den judiska världsregeringen”!

De anglosachsiska deltagarna hade det bestämda intrycket att det icke rörde sig om ett burschikost skämt, utan att tyskarna menade allvar. Ett i sanning skrämmande bidrag till vår tidsålders karakteristik och till hatets psykopatologi.

Så kom det sig, att Hitlers antijudiska politik, tvärt emot vad man från början antagit, skärptes allt mer. först utstöttes judarna ur Tysklands kulturliv, sedan ur dess näringsliv. Först berövades de blott en del av sin egendom, sedan praktiskt taget allt. först inskränkte man sig till att diskriminera dem på olika sätt, men de skyddades, åtminstone principiellt, mot fysiskt övervåld. Men den 9 och 10 november 1938 pogromerades i stort sett hela den tyska judenheten, och den 19 september 1941 brännmärktes den med den så kallade judestjärnan. Och ungefär samtidigt med Hitlers löfte att utrota den europeiska judenheten förvägrades alla judar utresetillstånd, även de, som erhållit inresetillstånd till ett annat land. Samtidigt med denna utveckling utsträckte Hitler sitt välde över praktiskt taget hela den europeiska kontinenten, vars judar drabbades eller mänskligt att se komma att drabbas av liknande öde som Tysklands.

Resultatet har blivit, att enligt trovärdiga uppgifter i engelsk press och radio, cirka 2 miljoner judar hittills dödats, av vilka Eden hundratusentals direkt massakrerats. (”Antalet offer för dessa blodiga grymheter kan räknas i hundratusentals oskyldiga män, kvinnor och barn.”) den övriga, som givetvis utgöra det övervägande flertalet, ha avlivats genom hunger, köld och umbäranden eller ha av förtvivlan bringats att ta de sinas och sitt eget liv. Antalet judar, som nu äro i Hitlers våld och alltså befinna sig i största livsfara, beräknas till cirka 5 miljoner.

Att 7 miljoner judar, tillhörande Europas civilbefolkning, dödats eller invigts åt döden utan dom och rannsakan, ja utan att något brott lägges dem till last, endast på grund av att de tillhöra en ras, vilken dekreteras vara mindervärdig, det är en i världshistorien enastående tilldragelse. Hur denna folkrättsligt bör bedömas, därom torde knappast meningarna gå isär. Ej mindre viktig ter sig saken ur en annan synpunkt. De principer, på vilka den mänskliga sammanlevnaden sedan århundraden baserats i Europa, vila ytterst på vördnaden för människovärdet. Det övervåld, som nu begåtts och begås mot den försvarslösa europeiska judenheten, icke i överilning utan med berått mod, bär vittnesbörd om ett åskådningssätt, som är oförenligt med dessa. Det ger striden mot nazismen en vikt och betydelse som näppeligen kan överskattas. Det gäller varken med eller mindre än vår kulturs grundvalar.

Tillbaka till innehållsförteckningen