Hanna
1946 Malmö, Sweden
Hanna ligger vaken på nätterna för med sömnen kommer mardrömmarna. Då finns flickhemmets snälla husmor där och tar henne i knät. Hon ber Hanna berätta, men Hanna kan inte prata om sin tid i nazisternas läger. Det är som en isklump i magen. Dessutom är Hanna rädd för att vara besvärlig. Tänk om husmor skickar tillbaka henne.
HANNA SKICKADES FRÅN MAJDANEK till nazisternas fabriker i Hamburg. Där var arbetsdagarna långa och hårda. Hanna och de andra fångarna tvingades leta i soptunnorna för att hitta någonting att äta.
En dag rullade vita ambulanser in i arbetslägret i Hamburg. Det var en av Röda Korsets räddningsaktioner. Hanna kom, som en av få romer, till Sverige i början av maj 1945. Enligt svensk lag var det inreseförbud för romer till Sverige fram till 1954.
Hanna flyttades mellan flera olika utlänningsläger och vårdhem. Hösten 1946 kom hon, femton år gammal, till Frälsningsarméns flickhem i Malmö. Samma år träffade hon Georg Dimitri, en svensk-romsk man vars familj hade ett tivoli de reste runt med. I april 1947 gifte sig Hanna och Georg i Klara kyrka i Stockholm.
Svenska räddningsaktioner
Under våren 1945 kom före detta lägerfångar till Sverige med Röda Korsets så kallade Vita bussar. Räddningsaktionen planerades i samverkan mellan norska, danska och svenska myndigheter. Den blev möjlig genom förhandlingar som Röda Korset och Judiska världskongressen lyckades genomföra med SS högste ledare, Heinrich Himmler. Alla skandinaviska fångar skulle hämtas till Danmark och Sverige.
Väl på plats tog rödakorspersonalen även med andra före detta fångar, framför allt judar och polacker. Siffrorna varierar men Röda Korset räknar med att cirka 15 000 människor kom till Sverige med Vita bussarna.
Genom UNRRA (föregångare till FN:s flyktingorgan UNHCR) och Röda Korsets så kallade Vita båtar kom ytterligare cirka 9 000 före detta fångar till Sverige under juni och juli 1945.
Mottagandet i Sverige
Vid ankomsten fick de före detta lägerfångarna sitta i karantän för att hindra spridning av sjukdomar. Därefter kom de till flyktingläger och beredskapssjukhus runtom i Sverige. Många var svårt sjuka, svaga och undernärda. En del överlevde inte resan eller dog efter en kort tid i Sverige.
Livet i flyktinglägren begränsades av rutiner och regler. Många av de före detta fångarna var unga kvinnor som snart började längta efter ett nytt liv i frihet. Samtidigt pågick sökandet efter familj och vänner som kanske överlevt.
Tanken var att de före detta fångarna skulle stanna i Sverige en kort tid. Sedan skulle de återvända hem. Men få av dem hade något hem att återvända till. Den svenska regeringen beslutade efter en tid att alla
de som kommit till Sverige med räddningsaktionerna fick stanna.